VÄSTRA NYLAND ETELÄ-UUSIMAA BILDER
Vibrationer och frenesi på Tryckeriteatern
Pjäsen Ett Drömspel av August Strindbergs skrevs redan 1901 och betraktas som en föregångare till det expressionistiska dramat. Eleverna vid teaterlinjen vid VNF gick in för pjäsen med hull och hår.Under tre års tid har eleverna vid teaterlinjen vid VNF under ledning av läraren Åsa Salvesen bjudit på mäktiga visuella uppvisningar av Shakespeares pjäser, med Erik Salvesen som scenograf. Det har varit en sann njutning att få uppleva dem, men ändå var det som om man efter tre år kände en viss mättnad.
Scen i Shakerstil
Det var därför glädjande att märka att man i år rent scenografiskt fastnat för en enklare scendekor, för att använda en inredningsterm, en scen som mer påminde om Shakerstilen som kännetecknas av ett asketiskt och stilistiskt formspråk. Istället lyckades man återskapa en minst lika förtätad teaterupplevelse, men nu via den känslomässiga intensitet med vilken skådespelarna uppträdde på scenen.
Scenen bestod i huvudsak av en fondvägg som varieras med olika ljusprojektioner, en uppsättning stolar och några bord. Genom en hög trappa och några snedställda robusta stegar lyckades man vidga och utnyttja scenutrymmet maximalt. Däremot har man satsat på dräkter och andra kompletterande föremål i form av sjalar, hattar och lösnäsor.
Duktig gudadotter
Pjäsen handlar om guden Indras dotter som kommer till jorden för att uppleva människornas livsvillkor. Hon träder likt en Kristus-gestalt fram i människoskepnad och delar de livsöden och känslomässiga trauman, ångest, kamp och smärta som är del av livet på jorden.
Hon gifter sig med en högdragen advokat (Minni Gråhn) och får uppleva hur hon i rollen som mor slits mellan plikterna, livets leda och den hotande förkvävdheten.
Flera av pjäsens inslag känns dagsaktuella trots hundra år på nacken och identifikationsfaktorn är hög. En annan färgstark figur är den förälskade officeraren som i den här pjäsen framställs som kvinna och spelas av den eldiga och utagerande Catharina Pettersson som bjuder på sig själv.
Spretande gestalter
Pjäsen kännetecknas av en mängd olika rollfigurer som egentligen inte har någon annan inbördes relation än att de söker finna svar på frågan, vad livet egentligen går ut på. Vad kan offras på altaret? Det är affischören, fula Edith, magistern, karantänmästaren, diktaren, fadern, modern, lilla Kristin, portvakterskan.
Huvudrollsinnehavaren Celia Hakala som spelar gudadottern är duktig, mycket duktig. Under premiärkvällen spelar hon inte bara den vibrerande gudadottern med långt rött hår, hon är henne allt igenom. När applåderna som aldrig vill ta slut äntligen rungat ut, står den sorgsna gudadottern kvar, ännu helt identifi erad med sin rollfigur.
I uppsättningen finns flera sega filmiska slow motionscener där skådepelarna främst genom god mimik och icke verbalt kroppsspråk åskådliggör gruppdynamikens märkvärdiga mekanismer.
De varvas med ett antal frenetiska danssekvenser där de välvalda musikinslagen med allt från Vikingarna, till Piazzolla och Rammstein är de element som målar upp både fondväggar och interiörer.
Här fi nns karikerade narrbilder av samhällets karriärstrebers och kraxande korpar.
Bara för scenen med de uppblåsta elaka nidbilderna av doktorerna är det värt att komma till Tryckeriteatern.
Eleverna genomför pjäsen med genomgående god artikulation och de hörs. Till och med så att man i vissa scener, speciellt om man sitter på de främsta raderna, upplever att rösterna är på gränsen till att blir för starka.
Tät helhet
Det är svårt att plocka ut några enskilda skådespelare som rent skådespelarmässigt skulle ha framträtt framom de andra. Samtliga gjorde väl ifrån sig, med beaktandet av att många studerat teaterkonst knappt ett år. Vissa hade helt enkelt mer framträdande roller i pjäsen.
Pjäsen är krävande rent språkligt. Den är både tung och tät. För att inte tala om den utmaning det är för människor i 20-årsåldern att försöka gestalta och genomlida all den koncentrerade känslomässiga smärta och lidande som finns i världen. Det är synd om människorna, upprepar gudadottern ständigt.
I första akten är tempot lägre, till och med så att man till en början känner av en viss slätstrukenhet, men när pjäsen väl är över är helhetsintrycket det att man fått över sig en sådan rejäl dos laddade och varierande känslosjok, att man knappast skulle ha förmått ta emot mera.
Så gå för allt i världen och se pjäsen. Det borde framför allt frambringa stolthet för varje blivande raseborgare, över att man i den egna landsändan kan erbjuda högklassiga teaterupplevelser där ungdomlig energi står i centrum.
CAMILLA LINDBERG i tidningen VÄSTRA NYLAND 14.3
Strindbergin Uninäytelmä rytmittyy toimivaksi kokonaisuudeksi
Västra Nylands Folkhögskolanin teatterilinjan toteutus August Strindbergin Uninäytelmästä antaa mestarin unelle tilaa hengittää. Näytelmän unenomaisuus ja katsojan vapaus tulkita ja painottaa näkemäänsä oman kokemusmaailmansa kautta toteutuu paremmin ilman turhaa tilpehööriä näyttämöllä. Nyt siellä on tilaa näytelmän rytmittyä hienosti toimivaksi kokonaisuudeksi. Toteutuksessa on myös vältetty liiallisen alleviivaamisen ja yliselittämisen ansat.Näytelmässä Indra – jumalan tytär saapuu maan kamaralle ja kohtaa ihmisten maailman. Sääliksi käy ihmistä, jumalan tytär toteaa useaan otteeseen. Mutta onneksi siinä ei ole kaikki, minkä voi käydä toteamassa Tryckeriteatternin näytännöissä, joita on luvassa 12 kappaletta ja joista viimeinen on 11.4.
Näytelmä ryöpsähtelee ja kehittyy unenkaltaisesti etenemättä arkilogiikan mukaisesti Silti se vääjäämättä tuo esille Strindbergin ihmiskäsityksen eikä näytelmässä säästellä, kun on aika näyttää strindbergiläisittäin ihmisen pimeät puolet ja heikkoudet. Mutta vailla sääliä kuvattaviaan kohtaan ei kirjailija Uninäytelmäänsä kirjoittanut. Siitä Strindbergin Unen koskettavuus, ristiriitaisuus ja hienous, jonka Åsa Salvesenin ohjauskin tavoittaa.
Annatuuli Saineen koreografia nousee useaan otteeseen päärooliin näyttämöllä. Ilman repliikkiäkään tanssivat Västra Nylands Folkhögskolanin näyttelijälinjan opiskelijat selväksi esimerkiksi sen, miten ihana rakkaussuhde muuttuu molempia kuluttavaksi tottumukseksi. Herkullista tanssin ja näyttelemisen yhteensulautumaa on myös tohtorinpromootiokohdassa.
Melko pelkistetty lavastus ja vähän runsaampi siveltimenkäyttö puvustuksessa menevät hyvin yhteen – pelkistettyyn tilaan mahtuu väriä ja runsautta. Molemmista vastaa Erik Salvesen.
Teatterilinjalaisten nuori näyttelijäkaarti tekee kokonaisuutena nappisuorituksen. Ajoitus ja rytmiikka pelaa eikä se ole ihan vähän näin isossa näytelmässä. Näyttelijöistä voisi nostaa useampiakin esille, mutta aloitetaan nyt toisen kautta: kaikkihan siellä roolinsa hyvin vetivät. Toki Celia Hakala Agneksena jäi mieleen, samoin Catharina Petterson ikuisesti ja turhaan rakastuneena upseerina. Näyttämölle toi eloa ja iloa Kristoffer Björkström monissa rooleissaan ja Fredrik Bruun vakuutti runoilijana. Vain muutamia mainitakseni.
Pienenä miinuksena täytyy mainita, että melkein laitoin sormet korviin istuessani toka penkkirivillä kaiutinten lykätessä raskaampaa musiikkia kovemmanpuoleisesti. Kerran, pari tuli myös mieleen, että olisiko aavistuksen hillitympi äänenkäyttö riittänyt joissain kohtauksissa näyttelijöidenkin osalta? -ls-
ETELÄ-UUSIMAA 16.3.2008