Oidipus på lek och allvar

Teaterlinjen vid Västra Nylands folkhögskola ger sig i år i kast med en antik tragedi, kung Oidipus av Sofokles. Enligt regissören, Anna Allgulin, är det temat man fastnat för: seende och blindhet.

I programbladet utvecklar hon ett intressant resonemang om vår tids näst intill patologiska beroende av ögat. Samtidigt är människan det djur som bäst tycks kunna avskärma sig från sinnesintryck.
Allgulin är en intellektuell regissör som gjort intryck bland annat med en uppsättning av Alexandr Vampilovs komedi Sonen på Klockrike för ett par år sedan. Men hon förstår givetvis att det intellektuella inte är allt på teatern. De unga skådespelarna på VNF får ge sig i kast med att kombinera kroppsligt uttryck med en insiktsfull analys av stoffet. Allgulin vill att de ska bli medvetna, skådande spelare, inte bara slentrianskådespelare. Resultatet är en ojämn men fängslande föreställning.

Antik tragedi har en kör som kommenterar skeendet. Här är den både utlokaliserad och integrerad. Kören sitter i några gipsdockor upphängda på väggarna, men vi, publiken, har också tagit dess plats. Här sitter också till att börja med några av skådespelarna. De svarar Oidipus, som i sin första skepnad uppträder högt uppe på podiet längst fram.
Spelplatsen är annars en stor golvyta mellan bänkraderna som omger den på tre sidor. Utmaningen är att fylla den med teater. Ibland fungerar det fint, ibland fastnar det inte riktigt. Man känner ändå att föreställningen är genomarbetad. Själva känsloinnehållet har man tagit till sig, det märks på detaljerna, på det sätt man naturligt fraserar själva texten, som man just inte tummat på. Det märks också på sättet att hålla pauser, en viktig färdighet inom teatern. Det som verkar mindre behärskat (i flera betydelser!) är valet att ofta skrika ut replikerna. Vrålet är förtvivlans och frustrationens tonläge, men det är svårt att dosera utbrotten så att mottagaren inte känner sig översvämmad.
Annars finns en myckenhet av lyckade infall och snygg aktörsprecision. Siaren Teiresias har ett helt gäng lärlingar i släptåg. Alla är blinda, och alla försöker praktisera sina kunskaper på publiken - man kan få "sitt hjärtas röst" utvärderad av dem. De lekfulla utvikningarna är inte bara underhållande, de knyter också dramats stoff fastare vid vår tid. Kanske just därför har man också valt att ha med den människoslukande sfinxen, ett helvetesgap (med eleganta morrhår som inramning!) som de okunniga dansar in i.

Det plastiska, ibland rent av akrobatiska, flyter fint. Scenen, med scenografi av Wladimir Tschernich, låter färgskalan stanna på vitt, den flyter också ut i rummet och erbjuder flera vägar för entréer och sortier. Den här genomströmningen blir en av föreställningens behållningar, liksom faktum att samma roll spelas av olika skådespelare. Så finns det fem olika Oidipus-gestalter och två versioner av Iokaste.
På Klockrike överraskade Allgulins bland annat genom att låta skådespelarna agera med sång, ortodoxinspirerad avancerad stämsång. Ett sådant inslag finns också här, det är talade och gripande, klingande röster i ett kollektivt uttryck, var och en med en individuell ton.

ANN-CHRISTINE SNICKARS i Hufvudstadsbladet 16.3.2009

Starka känslor och mycket skrik

Kan man fly sitt öde? Kan det inre ögat ljuga? Vad är sanning? Det är frågor som pjäsen O!DIPUSS.A.S. ställer i den uppsättning som eleverna vid teaterlinjen vid VNF satt upp tillsammans med regissören Anna Allgulin.

I en förhandsintervju medgav regissören att hennes uppsättningar innehåller mycket skrik, och att ovana teaterbesökare kanske går ut. Under premiärkvällen gick väl ingen ut, medan en och annan i publiken åtminstone tillfälligtvis höll för öronen.

Spretiga men goda sekvenser
Pjäsen bygger på Oidipus som är en kung som förekommer i den grekiska mytologi. Myten om Oidipus gav bland annat namn och stoff till Sigmund Freuds teori om oidipuskomplexet.
Oidipus föds i Thebe som son till kung Laios och drottning Lokaste. Det spås av gudarna att han skall döda sin far och gifta sig med sin mor. Han blir utslängd för att spådomen inte skall gå i uppfyllelse, men blir upphittad.
Som vuxen blir han osams med en gammal man, vilket leder till att Oidipus dödar honom, ovetande om att det var hans biologiska far.
Oidpus lyckas senare i livet i Thebe lösa en gåta som får slut på pesten i landet. Som belöning blir han den nya kungen i Thebe och får gifta sig med änkan efter Laios som egentligen är hans mor. Oidipus gifter sig alltså med Lokaste utan att veta att det är hans riktiga mor.
Grundintrigen fortsätter med många invecklingar och dramatiska avsnitt som pjäsen till viss mån följer. Jag kan tänka mig att om man inte har Oidipusmyten i färskt minne, kan pjäsen uppfattas som lite osammanhängande och väl spretig, trots många förtjänstfullt framförda enskilda sekvenser.

Scenen i mitten
Anna Allgulins regi bjuder på stora kontraster mellan högljudda kraftigt utagerade monologer och dialoger, där tempot och intensiteten gradvis ökar för att bli nästan på gränsen till okontrollerade vredesutgjutanden. De utmynnar sedan i lågmälda och till och med helt ljudlösa avsnitt.
Efter flera stilistiska uppsättningar på VNF med Åsa Salvesen som regissör, pjäser som också scenografiskt haft mycket att erbjuda, var det med höga förväntningar jag närmade mig kvällens pjäs.
Det första intrycket var lovande. Istället för tryckeriteaterns vanliga uttryck med scen och publikläktare, möttes man av en scen som var förlagd i mitten med åskådarplatserna runtomkring. Vita bänkar, vitt golv, vita grekiska statyer i kontrast mot svarta fält, i symmetriska konstellationer.
Scenografin har gjorts av regissörens man Wladimir Tschernich. I fonden en extra våning, där Oidipus inledningsvis står. I likhet med andra rollfigurer spelas han/hon av många olika personer under kvällens lopp.

Publiken med i pjäsen
Anna Allgulin talar hellre om Den skådande spelaren än om Skådespelaren. Ibland involveras publiken i pjäsen på olika sätt, de blir ombedda att avge ljud som sedan förvrängs eller att agera blindbock. Sanningen och lögnen prövas, likaså löper tematiken blindhet kontra seende som en röd tråd genom pjäsen. Det här ger en känsla av att man aldrig sitter riktigt säker i sin bänk.
Skådespelarnas dubbla seende är intressant. Samtidigt som skådespelarna på ett mycket intensivt sätt helt förvandlas till sin rollfigur mitt framför ögonen på publiken, lyckas de samtidigt hålla ett öga på publiken och penetrerar den med sina blickar. Vem ser och vem blir sedd, skådespelaren eller publiken? Det omvända perspektivet fascinerar.

Starkt elevarbete
Däremot har jag vissa farhågor om att många i publiken, inklusive jag, trots allt upplevde att det ändå blev för mycket skrik. Det är begränsat vad man orkar ta emot. Ännu mer kontraster i utförande hade varit till fördel för helheten. Också här gäller den gamla tesen ”less is more”. Samtidigt funderar jag lite på om de myckna skrikandet kan skada förhållandevis unga och otränade stämband.
Om pjäsen kommer att tilltala den västnyländska publiken, det är svårt att säga. Däremot råder det inga tvivel om att eleverna under processen utvecklats enormt och fått uppleva ett skådespeleri som inte är statiskt eller påklistrat, enbart med syfte att behaga publiken. Slutsekvensen är mycket dramatisk, så mycket kan avslöjas.

CAMILLA LINDBERG i Västra Nyland 13.3.2009

Grekisk tragedi i teaterlinjens tolkning

Efter en svit av Shakespearepjäser, samt fjolårets Strindberg, är det i år grekisk tragedi som gäller för Västra Nylands folkhögskolas teaterlinje. Nya storproduktionen ”Kung Oidipus” har premiär nästa vecka och sätts upp i regi av Anna Allgulin.

Kan man fly sitt öde? Kan det inre ögat ljuga? Vad är sanning? Det är frågor som teaterlinjens slutproduktion reflekterar över i det klassiska dramat där intrigen torde vara bekant för de flesta.
I Karis går pjäsen under arbetsnamnet ”O!DIPUSS.A.S” och kommer att ha premiär den 11 mars. Förberedelserna på Tryckeriteatern är i full gång och linjens 13 studerande fullt sysselsatta, förutom med repetitioner också med marknadsföring, scenografi, kläder och ljus.
Tio Kung Oidipus-föreställningar är för tillfället inprickade i kalendern.
– Men vi hoppas på att få spela mera, säger My Ström och Minna Valkama, som är två av de tretton teatereleverna.

Gammalt blandas med nytt
Regissör för årets pjäs är svenska Anna Allgulin som under tio år av teaterstudier och -arbete i Moskva utvecklat en metod där stor fokus läggs på text och ord. My och Minna är eld och lågor över samarbetet som de beskriver som både roligt och intressant.
– Tekniken går väl ihop med den gamla välskrivna texten.
Vad kan man som åskådare vänta sig? Enligt My och Minna en stark föreställning med stor dramatik.
Som publik kommer man heller inte att sitta på sin vanliga läktare utan vara bänkad nära inpå scenen.
– Publiken stängs inte ut, utan är inbakad i föreställningen.
Rekvisitan är sparsmakad. Däremot innehåller pjäsen en hel del slavisk musik i eget uppförande.
Ekvationen tretton elever och en handfull roller har lösts genom att rollen som kung Oidipus axlas av fem elever, rollen som drottning Iokaste av två.
– Pjäsen är uppdelad så att alla ska få göra en viktig scen.

Encore?
Både My Ström och Minna Valkama är för egen del mer än nöjda med sitt år vid teaterlinjen.
– De flesta av oss funderar på att gå här ett år till. Kvaliteten på undervisningen är så pass bra att ett år känns för kort, säger My.
– Vi har från början haft en otroligt bra sammanhållning på linjen. Det klickade direkt och det har gett massor av möjligheter, säger Minna.
Att alla är taggade och beredda att jobba har hjälpt till att göra arbetet på pjäsen till en njutning.
– Det är med små hoppsteg man går till skolan varje dag, säger Minna.
För My som är hemma från Malmö är året vid VNF samtidigt den första kontakten med Finland. Skolan och teaterlinjen hittade hon via nätet. Även om hon gått teatergymnasium och pluggat teater vid en svensk folkhögskola ger hon utbildningen höga poäng.
– Här lärde jag mig mera på en vecka än vad jag gjorde under hela året i fjol.
Minna instämmer i att den egna utvecklingen varit stor.
– Hela året har varit en djupdykning i sig själv. Man har fått många olika insikter och verktyg, säger hon och tycker också att upplägget med olika kortkurser ledda av olika lärare fungerat bra.
– Det har gett olika bitar till det egna pusslet att bygga upp efter eget behag.

AGNETA SJÖBLOM i tidningen Västra Nyland 5.3.2009

Skådespelaren blir den skådande spelaren

– Jag vill se trolleri framför mina ögon, en teater där det sker. Jag har inga säkra kort och spelar utan skyddsnät, säger regissören Anna Allgulin.

Den här våren lägger hon upp en pjäs i Karis med unga blivande skådespelare.

Hon är verbal, orden kommer i strida strömmar, hon tänker, formulerar, skapar processer med orden som byggklossar när hon besvarar frågor. Det är tankegångar som hänför sig till den speciella metodik, som hon utvecklar i samarbete med både skådespelare och elevgrupper jämsides med den forskning hon bedriver.
De talade ordens rytm

Den här våren är Anna Allgulin som annars bor i Stockholm, stationerad i Karis tillsammans med sin man Wladimir Tschernich som också är scenograf.
Som regissör för pjäsen O!DiPUSS.A.S. som har premiär på onsdag, och som hon sätter upp tillsammans med eleverna vid teaterlinjen vid VNF, har hon möjlighet att pröva sina teorier. De är inte lätta att formulera i ord, även om det är just ordens kraft som prövas och får utrymme på scenen.

– Ord, ord ord, säger Anna Allgulin. I orden ryms tankar men orden har också ett ljud. Det handlar om en rytmisering av texter, från långsamt, snabbt, starkt, svagt.

Den insikten drabbade Anna Allgulin med särskild kraft under den tid som hon studerade till regissör och skådespelare i Ryssland på 1980- och 90-talet. Där fick hon slita som ett djur för att tränga in som skådespelare i ett språk som inte var hennes modersmål. Samtidigt hade hon en ypperlig chans, så länge hon inte förstod ordens betydelse, att tillägna sig språkets rytm och det som rytmiskt fungerar på scen.
Censuren i Sovjet

Diktaturen och censuren i det forna Sovjet ledde till att de ryska pjäserna som spelades ofta innehåll olika skikt och dubbelbetydelser, ibland till och med tredubbla tolkningar. Sökandet efter dubbelbetydelser är en kvarleva från den tiden som präglar Anna Allgulins arbete ännu idag.

– I Sovjet var allting jätteförbjudet på den här tiden. Jag fick inte ens lära mig ryska tillsammans med andra ryska studenter utan fick komma in som en ”lyssnarelev” även om jag reste på diplomatpass. Det innebar att jag fick sitta med på teaterhögskolan i Leningrad och följa med undervisningen från sidan som en åskådare.

Åskådare, skådespelare, en skådande spelare. Anna Allgulin leker med orden och väljer att titta på teatern ur ett lite omvänt perspektiv om man jämför med andra rådande teatertraditioner.

Sin forskning formulerar hon själv i tesen: ”Den skådande spelaren i tankar ord och gärningar i den sanna konsten bland det sköna”.

– I mina uppsättningar vill jag att skådespelaren skall vara den som skådar. Traditionellt är regissören ofta det yttre ögat, men jag vill att mina skådespelare själva skall skåda. Teatern vill ofta säga: Se på mig! Jag vill istället säga: Börja se!
Annorlunda på scenen

Sanning och lögn är andra begrepp som Anna Allgulin gärna undersöker och brottas med.

– Teater är konsten att ljuga, men för att kunna ljuga måste man samtidigt ha ett förhållande till sanningen.

Hur konkretiseras dessa djuplodande tankegångar på scenen? Anna Allgulin erkänner att det förmodligen finns många teaterbesökare som är vana vid mer traditionella uppsättningar som eventuellt vänder i dörren. Det här är okonventionellt, det kan förekomma mycket skrik på scenen, medger Allgulin.

Hennes utgångsläge är att låta eleverna, de skådande spelarna, själva göra sina egna monologer utifrån ett tema. Det handlar om att hitta en balans mellan det planerade och den improviserade monologen.
Skapar förhöjd energi

Hon förliknar metodiken vid de gamla rapsoderna från grekisk forntid, som präglas av stora textmängder, där berättaren och berättelsen går in i olika faser. Till att börja med är berättaren sig själv och har direktkontakt med publiken. Nästa fas infinner sig när berättaren börjar känna medlidande med sin rollfigur. Det skapas då en form av förhöjd energi som kan vara både fysisk, psykisk och känslosam.

Efterhand sker en identifiering med rollkaraktären och skådespelaren förvandlas mer och mer blir sin rollkaraktär. Allting sker helt öppet, mitt framför ögonen på publiken. Det här i motsats till mer traditionell teater där skådespelaren kanske tar på sig en roll som en yttre klädnad redan bakom kulisserna och sedan färdig kliver fram i rampljuset. Några faser senare är cirkeln sluten och rapsoden återgår igen till att vara sig själv.

Anna Allgulin förliknar händelseförloppet vid känslan man har när man kommer ur en dröm.

CAMILLA LINDBERG i tidningen Västra Nyland 8.3.2009

Insändare om O!DiPUSS.A.S i VN:

Kulturupplevelse i Karis

Härom aftonen var vi på Karis Tryckeriteater och upplevde någonting stort. Vi såg
O!DIPUSS.A.S.Både regi och scenen var intressant. Eleverna vid Karis Folkhögskolas teaterlinje hade byggt upp hela scenen, dekor och alla arrangemang.

Ta er tid och gå dit, förutom att ni får en stor teaterupplevelse får ni chansen att se många av våra framtida finlandssvenska scengiganter. Alla skådespelarna gör flera roller, vilket ger dem och oss en möjlighet att uppleva rollfigurernas alla sidor.

Den varning som VN:s recensent gett för mycket skrik, förstod vi inte alls. Alla människor som upplevt stor sorg och häftig ilska förstår det som skedde.

O!DIPUS.SAS. bygger på den gamla grekiska tragedin Kung Oidipus, ett drama som många folksagor har hämtat stoff ifrån. Innan ni går dit, friska gärna upp minnet genom att slå upp Oidipus i en uppslagsbok eller på nätet.

Lasse o Ghita Lindqvist

Publicerad 21.03.2009